Utvalda recensioner

"Jamie Fawcus har gjort en föreställning med föremål i vår tid använda på sätt som liknar de ljudarkeologiska gissningarna. I ett mörkt rum glimmar en imponerande samling av rostfria hushållsskålar tillsammans med några stenkrosshögar och glaskärl. På väggen visas en film av den dansföreställning som hans samarbetspartner Ulrika Wedin skapat som en del av uttrycket. Det är en suggestiv och fantasieggande upplevelse att gå in i hans märkligt klingande rum."

Bo Borg, Om konst 2019

"…Ön, ett videoverk i svartvitt där Wedin återvänt till sin födelseplats. Dansarens händer tecknar pregnanta former i en natur där vinden viner. Klipp och dubbleringar skapar rytm. Det är snyggt, men man hade gärna sett Wedin live – hon tillhör en skara minnesvärda lyriker från 1990-talets dansscen."

Anna Ångström, SvD 2014

"Koreografen Ulrika Wedin undersöker begreppet transparens med hjälp av Joakim Eneroths stillbildssvit Short stories of the transparent mind, ljusspel – och framför allt tre kvinnokroppar i olika åldrar. 11-åriga Maya Allende inleder och avslutar, med späda armar och nyfiken blick. Den 43-åriga koreografen avsöker både rummet och sin fysik, låter kroppen smälta samman med – eller drivas bort ifrån – Hervor Sjöstrands 73-åriga kropp, makalöst skön och uttrycksfull i sin spröda elegans, ärrad av erfarenhetens tyngd. Verket är en lek med skuggor, perspektiv och växlande proportioner. Rörelserna vecklar långsamt ut sig. Låter en arm pendla ut från en kompakt "skulptur". Doppar fötterna i fotografiernas undervegetation eller tar mark på en gata med grönskande träd."

Gunilla Jensen, Svd 2011

"Transparent är inspirerad av fotografen Joakim Eneroths fotografisvit Short Stories of the Transparent Mind. Foton ur sviten projiceras över dansarnas kroppar vilket ömsom framhäver dem, ömsom får dem att bli ett med bakgrunden. Det ömsom framträdande, ömsom försvinnande förstärker upplevelsen av att se, inte ett utsnitt ur ett skeende utan ett slags samtidighet. Den samtidighet som vårt minne tillåter oss när vi tänker på människor som varit, som är och som bär framtiden i sina kroppar.

Dansarnas kroppar förenas i en gemensam berättelse där olika aspekter ömsom framträder ömsom bleknar bort. Som i livet. Och så som det är i livet är det i Wedins verk där de tre kvinnornas kroppar avspeglar ett brett tidsspann, från barndomen till ålderdomen. Med sitt typiskt avskalade koreografiska språk upphäver Wedin för en stund det hektiska flödet av händelser som jag som människa befinner mig genom att ömsom tvinga mig, ömsom locka mig att stanna upp och se in i tidens genomskinliga lager."

Lena Endrén nummer.se 2011

"...mer dissonans och fart erbjuder Ulrika Wedins samarbete med ungdomarna från Gävle och Uppsala, som i enhetligt vitt äntrar scenen medan harporna byts mot svirrande technomusik. Här gestaltas inte bara lyckan i hemkänslan utan också motsatsen; avsaknaden av ett hem och i faran och friktionen växer koreografin till något mer än en övning."

Boel Gerell, Sydvenska Dagbladet 2009

"…Koncentrationen är så stark att den nästan går att ta på. Rytmisk musik med framdrivande stråkar fyller rummet där de unga dansarna fokuserat rör sig över den svarta dansmattan. Delas upp i grupper, förenas igen, formar rörelser med händer och kroppar. Allvarligt och uttrycksfullt..."

Anna Sandelin, Uppsala nya tidning 2009

"Ulrika Wedin skapade en suggestiv performance bestående av en film och en live akt (17/4 Allmänna Galleriet). Wedin har valt en läcker lokal, en pietetsfullt ruffig industrilokal vid Fridhemsplan, Stockholm, och en perfekt samarbetspartner i systern Johanna Wedin, som även samarbetar med henne i duon The Hackers. Tillsammans skapar de ett "sound" som för tankarna till amerikanska singer-songwriters. Detta var deras första samarbete och jag hoppas verkligen att det blir fler. I samband med föreställningen visade Ulrika Wedin också sin nya video, gliz, ett koreograferat poetiskt visuellt flöde. Under Dansbiennalen hade jag också tillfälle att se Wedins första videoverk, gaxa, där hon ännu är kvar på en mer realistisk – om än bearbetat – nivå, men i det nya verket arbetar hon i en helt abstrakt form."

Lena Endrén, www.nummer.se 2008

"Hon samarbetar med kompositören Paulina Sundin vars musik målar klangrum av konkreta eller osynliga krafter i rörelse. Dansen fångar upp och omvandlar dem till egen energi i blixtsnabba vändningar eller nästan stilla vila. Här finns ett spännande motstånd i varje bruten linje och en koncentration kring små nyanser, som fingrarnas vågrörelser eller huvudets skakning. Innan dansaren återgår till vila snurrar hon i en kappa av tygbitar likt en nutida rest av Loïe Fuller eller dervisch."

Anna Ångström DN 2007

"Hon rör sig i en liten ljusyta och till Fredrik Lindskogs musik som delvis framförs live på scen. Wedin utstrålar kraft och beslutsamhet samtidigt är hon underordnad rummets gränser som formas till ett tomrum att fylla med mening. Med rytmiska accenter och böljande kurvor byggs spänningen upp i första delen, hon är mycket närvarande."

Cecilia Olsson DN 2003

"De fem dansarna växer organiskt från golvet och rör sig i olika riktningar och grupperingar med varierande intensitet. De lämnar ytor som vibrerar, låter attacker och avspändhet följa på varandra som i pendlande, snurrande vågrörelser där pausen är viktig. Wedin har hittat ett eget rörelsematerial, i synnerhet i en rytmisk golvkoreografi som låter inväntan av nästa moment bli synlig."

Anna Ångström Svd 1999

"Skeendet i Ulrika Wedins "dzil" är centrerat kring "ögonblicket mellan" då tiden hejdas och energier uppstår. Koreografin präglas av en säker formkänsla. Exakt ciselerade rörelser som arbetar med och igenom dansarnas kroppar. Vridningar och små precisa rörelser skapar accenter. Med sitt vackra "instrument", en urholkad trädstam med strängar, blir Fredrik Brattllö, SUB Renegade en del av scenografin. Han avgränsar rummet genom sin närvaro och väven av musik som skapar tidslinjer i verket."

Lena Andrén Balett net 1999

"Ulrika Wedin arbetar med tempo och hetta i "Jit- trance" som ibland får tankarna att gå till de typiska vinjetterna till James Bond-filmerna - där musik och rörelse nästan är symbiotiskt sammanlänkade"

Cattis Grant DN 1997

"...så kommer en andningspaus då Daniel Andersson tycks plocka fram sitt bultande hjärta för att kunna fortsätta. I en duett utvecklar han och Wedin fallandets tema medan Kerstin Abrahamsson exponerar sig i ett solo lika "hest" som trumpeten på band. Wedin stöper rejven, vår tids "dance to death", i en form som passar scenen. "

Anna Ångström Svd 1997

"Farligt nära det patetiska är hon, men jag uppskattar hennes envishet och momentvis är "Fogg" märkligt fascinerande: likt en hotfull Pythia vid templet i Delfi vaktar Ulrika Wedin ett kraftcenter, koordinater leder rakt upp i himlen, eller ned i helvetet."

Ingamaj Beck Aftonbladet 1996

"Wedin använder kroppen till en besvärjande ritual, den utgör en vertikal axel för pustande fraser som slutar i huksittande. Dansen i "Fogg" upplevs frontal och det förstärks av Guillermo Allendes sakrala scenrum. Här finns ett minimalistiskt tillvägagångssätt där varje rörelsefragment får närmast skulptural effekt."

Mårten Spångberg DN 1996